länge sen igen!

jaa ni jag är väl ingen bloggare helt enkelt.. men har haft mycket i mitt liv just nu..

blev tömd på massa dret.. sorg, ångest frustration, rädsla och efteråt kände jag mig 100 kg lättare, kändes som jag svävade fram..för första gången i mitt liv känns de inte som att jag går med gråten i halsen för vad som har hänt utan jag kände mig befriad! UNDERBART!

men jag har tänkt på en sak väldigt länge, väldigt länge..men tänkte att jag tar upp de nu när jag orkar med den här bloggen:p

Varför vill endel ha sympati och "ååh vad synd de är om dig" när det är någon dom inte minns, något som hände när dom va så små att dom inte ens minns de?! det är ungefär som att jag skulle beklaga mig över min gammelmorfar som dog när jag va ett eller två.. men de gör jag inte, för jag minns inte hur han ser ut och jag kommer inte ihåg ett enda ord av de som hände..

bara mamma som har berättat, men endel drar upp saker som dom inte ens minns.. varför gör dom de?! varför vill endel att man ska tycka synd om dom, varför vill man bli införd i det facket "tycker synd om" jag har inga såna fack utan jag har "underbara" "bekanta" "patetiska" och "onödiga"... och fråga mig inte vilket fack du hamnar i för du vet nog vart du hamnar.. tvekar du jaa då har du nog all rätt i att tveka..

som jag alltid säger känner du dig en gnutta träffad, jaa då ligger de väl i något att det är så! skriver jag "jag är sååå jävla förbannad på den personen" känner du dig hmm är de mig hon är förbannad på, fråga inte har du ställt dig den frågan jaa då är de nog dig jag snackar om! och då behöver du inte fråga mig varför utan då kan du tänka vad är de jag har gjort som är moraliskt fel..

troligen någonting.. Jag är ingen som ger svaren utan svaren har vi inom oss..

alla lever vi en berg och dalbana.. men endels dalar är längre än någon annans och någons berg är högre än den andra..men de är så livet är..tänk om vi skulle leva "linus på linjen" rakt fram hela jävla tiden, hur rock ´n roll är de då?!

jag säger inte att jag är nöjd med mitt liv hur det blev, men jag är lyckligt lottad som har haft dom runt om mig när allt har hänt.. för hur skulle jag ha klarat mig ur allt om jag inte hade en familj?!

vi lever i att ta allt förgivet, att man skaffar sig en pojkvän tar förgive att han kommer älska mig tills vi dör, jag har hittat några kompisar ååh dom är underbara och dom älskar mig, så dom vet vart jag finns.. mina föräldrar är ju mina föräldrar så dom måste ju älska mig.. NEJ det behöver dom verkligen inte!!

allt är som fotspår i sanden, dom behöver trampas upp för att man ska se dom, samma gäller vår kärlek till ALLA man måste vårda dom..

samma sak med våra kroppar vi tar förgivet att den ska bära oss tills vi dör, tar vi inte hand om den tror ni verkligen den orkar stå upp hela livet?! ungefär som med våra bilar tar vi inte hand om dom rostar dom, oljan tar slut, bensinen tar slut.. allt blir kaos och alla lampor som finns i bilen lär börja lysa..


vi är såå jävla dåliga på att ta hand om saker familj, vänskap, kärleken... livet, men vi är jäävligt duktiga på att klaga när vi mister något om de så är en liten tjugelapp eller en vän...

minnen är de enda vi kan lever för, så lev livet